Anssi Hanhela
Anssi Hanhela (b.1962) paints life. In his
expressionism paintings vitality collides with existentialism.
In northern mindscapes this is no wonder for one who follows his internal
nature, the road leads to a place without other people.
In the landscape, colors ring and ascendeth and eros is realized, glowing
brightly.
However, in the mystical reality of nature, man is only a voyeur and mental
connection, not an organic participant.
The relationship between humans is originally organic and of the body,
but when another person climbs on the other´s shoulders to become a burden, it
kills the possibility of organic communication.
In this way, humans are only organic in relation to themselves.
They are existential – beings, that feel in many ways what exists singularly and
what it is to be alone.
I can see this kind of perspective in Anssi Hanhela's paintings.
Their narrative and painterliness express a similar content.
At times freedom flows like breathing, although the soul has been captured in a
zoo.
At other times the internal urge flows inward with sharp consequences.
The feeling of conflict is present.
At the end, it is nature that calls and Hanhela's images display hope and a new
kind of urge to combine inner and outer nature.
Henri Hagman
painter, art critic
Rovaniemi, Finland
..........................................................
Anssi Hanhela (s. 1962)
maalaa elämää. Hänen ekspressionismissaan vitalismi törmää eksistentialismiin.
Pohjoisilla mielenseuduilla se ei ole mikään ihme; sisäistä luontoaan seuraavan
tie johtaa sinne, missä ei ole muita ihmisiä.
Maisemassa värit soivat ja leimuavat ja eros toteutuu siellä kirkkaana.
Ihminen on luonnon
mystisen todellisuuden äärellä kuitenkin vain seuraaja ja vain mentaalinen
yhtyjä, ei orgaanisesti osallinen.
Suhde toiseen ihmiseen on alkujaan orgaaninen, ruumiillinen, mutta toinen
ihminen kiipeää taakaksi harteille, tappaen mahdollisuuden orgaaniseen
kommunikaatioon.
Ja siten ihminen onkin orgaaninen vain suhteessa itseensä.
Näin hän on eksistentiaalinen - tuntee monin tavoin, mitä on yksin olemassa ja
mitä on olla yksin olemassa.
Tämä näkökulma näyttäytyy
minulle Anssi Hanhelan maalauksissa.
Niiden tarinallisuus ja maalauksellisuus ilmaisevat samaa sisältöä.
Paikoin vapaus kulkee kuin henki, vaikka sielu on teljetty eläintarhaan.
Paikoin sisäinen tahto taas ryöppyää sisäänpäin tehden teräviä seurauksia.
Kamppailun tunnelma on läsnä. Luonto kutsuu kuitenkin vastaanottavaisena,
ja Hanhelan kuvissa on toivo uudenlaisesta revanssista yhdistää sisäinen ja
ulkoinen luonto.
Henri Hagman
taidemaalari,kuvataidekriitikko
Rovaniemi
..........................................................
Anssi Hanhela (f. 1962) målar
livet. I hans expressionistiska verk kolliderar vitalismen med existentialismen.
I de norra själsliga landskapen är detta inte alls underligt: för den som
lyssnar till sitt inre väsen leder vägen till en plats tom på människor.
I landskapet ljuder och flammar färgerna starka och eros avbildas färggrant
lysande.
Ändå är människan inför den
mystiska verkligheten dock enbart en efterföljare, en mental deltagare, inte
organisk.
Förhållandet till den andra människan är till en början organiskt, kroppsligt,
men då den ena personen blir en börda på den andras skuldror dör möjligheten
till organisk kommunikation.
På detta sätt är människan endast organisk i relation till sig själv.
Hon är en existentialist – känner på många sätt vad som existerar i sig självt
och hur det känns att vara ensam.
Jag kan skönja denna aspekt i Anssi
Hanhelas målningar.
Målningarnas sätt att berätta och de måleriska intrycken tillkännager samma
innebörd.
Stundom flyter friheten lika lätt som då man andas, trots att själen har fångats
in i en djurpark.
I ett annat ögonblick strömmar den inre viljan inåt med skarpa konsekvenser.
Konfliktkänslan är närvarande.
I slutskedet kallar ändå naturen inbjudande till sig och Hanhelas verk visar
hopp om en ny revansch, som förenar naturens inre och yttre väsen.
Henri Hagman
målare, konstkritiker
Rovaniemi